Nu känner jag att allting börjar rasa samman.
ju bättre jag mår, ju sämre kommer jag må.
det blir inte lättare, det blir det aldrig.
hur mycket man än vill eller försöker,
dagen kommer tillbaka, minnen dyker upp.

det värsta är att den dagen jag sa de orden.
jag menade dem.
ett glas, två, tre? det var de som behövdes.
och sen släppte allting,
och än en gång får jag bekämpa smärtan.
smärtan att gå igenom allting igen,
i mina drömmar, i mina minnen.
sanningen är att jag kommer aldrig bli den som jag en gång var.



With blood shot eyes I watch you sleeping
The warmth I feel beside me is slowly fading
Would she hear me if I calls her name?